På USÖ blir krökta ryggar raka

Hon har svårt att tro att det är sant, säger hon och skiner upp i ansiktet. Erla Bára Jónsdóttir går rakryggad fram genom korridoren. Med stöd av en rollator håller hon balansen.

För 14 år sedan drabbades Erla, som kommer från byn Hafnarfjördur, utanför Reykjavik på Island, av en infektion i ryggraden. Bakterierna angrep den nedersta bröstkotan som eroderade och krympte ihop. Det fick till följd att ryggen, mellan den stela bröstryggen och den rörliga ländryggen, böjdes framåt, utan att Erla kunde böja den tillbaka.

På Island försökte läkarna räta upp Erlas rygg. Men implantaten som de  opererade in lossnade och fick tas bort. Efter det lämnades hon att läka med  ryggen böjd framåt i 90 graders vinkel.

– Den här typen av deformiteter är mycket ovanliga i dag. Oftast låter man det inte gå så här långt. Jag vet egentligen inte varför det blev så, säger Gauti Sigmundsson, överläkare i ortopedi på Universitetssjukhuset Örebro, USÖ.

När Gauti, som själv kommer från Island, fick höra talas om Erla väcktes  tankarna på att han och kollegan Marek Holy i Örebro skulle kunna hjälpa henne.

På USÖ har den ortopediska kliniken de senaste åren byggt upp en  verksamhet som kan utföra mycket avancerad ryggkirurgi. Satsningen är bland annat en del i sjukhusets arbete med att bli ett nationellt traumacenter.

– På fem år har vi gått från enkel ländryggskirurgi till spetskompetens inom ryggkirurgi. Ett fåtal läkare i Sverige klarar av att göra den här typen av operationer. Det är ett viktigt uppdrag för en universitetsklinik att ta på sig att utföra komplicerade ryggoperationer, säger Marek Holy, överläkare i ortopedi.

Att leva med en böjd rygg påverkar livskvaliteten mycket negativt. För Erla innebar det, utöver de fysiska smärtorna, social isolering.

– Det var svårt att umgås med folk. För att jag skulle kunna kommunicera på ett bra sätt fick jag ligga ner på rygg. Då kunde jag se dem i ansiktet när vi pratade, berättar hon.

Erla tvekade inte när Gauti erbjöd henne hjälp, trots att hon tidigare genomlidit smärtsamma operationer av ryggen och att de här operationerna skulle bli minst lika krävande. Gauti liknar påfrestningarna, som operationerna innebär, vid att bli träffad av ett tåg.

Efter ett halvårs väntan, då Gauti och Marek noga hade planerat de två stora ingreppen som skulle krävas för att räta upp Erlas rygg, tog hon flyget till Örebro.

När vi sitter och pratar med Erla i dagrummet på den ortoped- och handkirurgiska vårdavdelningen där hon ligger för eftervård, ser Marek och Gauti minst lika glada och lättade ut som hon. Operationerna är genomförda.

På grund av komplikationer, i form av en infektion, har Erla fått opereras fler gånger än det var tänkt från början. Trots det har hennes livskvalitet redan ökat påtagligt. Hon har fått tillbaka glimten i ögat, menar Gauti. Nu är det tiden som får utvisa hur det ska gå framöver.

– Vi hoppas att det inte ska behövas fler operationer. Men vi vet inte säkert förrän om två år. Det här är ett tufft jobb, både för patienten och för oss, säger Marek.

De första operationerna tog åtta respektive elva timmar. Under operationerna frilades hela ryggraden och kroppen opererades på flera ställen samtidigt. Kotorna ersattes med implantat i form av metallburar. Utöver Marek och Gauti, som stod och opererade samtidigt sida vid sida, har ett stort team av medarbetare varit med i salen, bland annat operationssköterskor, narkospersonal, fysioterapeuter och representanter för företaget som levererade implantaten.

Erla var 47 år när hon drabbades av infektionen. I dag är hon 61. I många år har hon vant ryggen och hjärnan vid en annan kroppsställning och ett annat liv. Nu ska hon lära om på nytt – att gå, springa och leva som
vanligt igen. Hemma väntar familjen.

– De kan inte förstå vad jag har gått igenom. Jag har fått mitt liv tillbaka. Nu kan jag till och med börja jobba igen! Jag längtar efter mina barnbarn. Jag vill gå ut med dem, se deras ansikten och låta dem se mitt när vi
pratar med varandra, säger hon.

Gauti frågar Erla om hon är trött.

– Nej, inte så mycket, säger hon glatt, och det är svårt att förstå att hon för bara några veckor sedan var uppgiven och dyster, som en gammal ”häxa”, enligt henne själv.

Nu vill hon tacka för den goda vården hon har fått på USÖ.

– Personalen här är fantastisk, personliga och mycket omtänksamma. De har blivit som mina vänner. 

^{Text: Johanna Berglund
Foto: Håkan Risberg}