Berättelser om vägar till hjälp och stöd

Det började i tidiga tonåren. Jag var nedstämd och fick ätstörningar. Orkade inte gå i skolan. Det blev mycket konflikter hemma när mamma försökte få mig dit. Jag bytte skola för att se om det blev bättre, men det blev det inte. Vi tog kontakt med BUP och där fick jag medicin mot depression.

I skolan fick jag kontakt med en kurator. Vi klickade verkligen och hon lyssnade så bra att jag för första gången kände att jag kunde öppna upp. Hon trodde att jag kanske hade en aspergerdiagnos. Vi fick en utredning via BUP som visade att det stämde.

Genom diagnosen fick jag rätt till hjälp i skolan och fick undervisning i en mindre grupp. Rätt förutsättningar gjorde att jag med hårt arbete klarade av min skolgång på högstadiet. Gymnasiet läste jag på internat i Tidaholm. Det var ett stort steg att flytta från min trygga hemmiljö och blev en tuff omställning, men det var det bästa jag gjort. Där fick jag hitta en trygghet i mig själv och kunde förbereda mig för ett vuxenliv.

Idag mår jag bra och känner tillförsikt inför framtiden. Med tiden har jag lärt känna mig själv och var mina gränser går. Därför har jag lättare att lyssna till min kropps signaler och kör inte längre bara på tills jag kraschar. Nu siktar jag på att läsa till tandsköterska och att så småningom förverkliga drömmen om att arbeta utomlands.

Du som kämpar med ditt psykiska mående, till dig vill jag säga att det finns vägar framåt, det finns alltid ljus i mörkret men det tar tid. Våga sök hjälp och viktigast av allt – våga prata om hur du mår!
Vi är så många som delar den erfarenheten och ju mer vi öppnar upp och pratar öppet om det, desto mer hjälps vi åt att minska den ensamhet som många känner i kampen för sitt mående.

Jag visste inget om ätstörningar innan min dotter drabbades av detta. Plötsligt hade jag ett svårt sjukt barn i familjen och det blev en stor omställning som tog över hela tillvaron. Jag förvandlades till en tigerhona som slogs för mitt barns liv och hälsa.

När det var som tuffast hade hon ingen livsgnista. Då var det lätt att tvivla på framtiden, men jag var tvungen att ha inställningen att hon skulle klara av det och bli frisk.

Det var inte bara vår dotter som behövde behandling, även vi i familjen fick stöd och hjälp på ätstörningsenheten. Vi fick också träffa andra vuxna i samma sits som oss i en föräldragrupp. Det var mycket skönt att få prata med andra som förstod precis eftersom de levde i samma verklighet.

Vår klippa på ätstörningsenheten sa till mig att jag behövde ta hand om mig själv, om jag skulle orka ta hand om dottern. Det blev en tankeställare. Nu har jag blivit mycket bättre på att ta hand om mig. Så till dig som hamnar i samma sits vill jag säga – sök stöd och hjälp, för det finns att få! Och glöm inte bort dig själv, för det krävs mycket energi till att stötta ett sjukt barn.

När vår dotter började femman började hon skriva brev till oss föräldrar om att hon inte mådde bra psykiskt. Där skrev hon också att hon inte orkade prata om det. När hon började sjuan övermannades hon av ångesten och kraschade totalt. Då tog vi kontakt med psykiatrin första gången.

Efter dialog med skolans elevhälsovård blev vi remitterade till BUP öppenvård och dottern fick en samtalskontakt med en psykolog. Frågan som vi och vården ställdes inför var om dottern skulle behandlas för depression eller utredas för en eventuell diagnos? På grund av måendet blev valet att börja behandla depressionen.

Efter ett helvetiskt år där dottern flera gånger känt och på olika sätt visat att hon inte orkar leva längre har vi fått snabb hjälp via BUP-akuten. Dottern har även varit inlagd flera gånger på BUPs avdelning 5 där man hamnar om det är fara för barnets liv. Idag kan vi äntligen se en ljusning, om det är den nya medicinen som hon äter eller den regelbundna samtalskontakten som gjort skillnaden är svårt att säga, men vår dotter har fått mer energi och orkar nu gå till skolan.

Idag är vi inskrivna i den förstärkta öppenvården och känner oss väl omhändertagna. Där jobbar man flexibelt med fokus på hela familjen och anpassar efter varje individs särskilda behov i behandlingen.
Vi föräldrar har en egen samtalskontakt och vi träffar en läkare var sjätte vecka. Målet är att vi ska hitta nyckeln som gör att dottern stabiliseras i måendet, oavsett om vägen går genom att komma ur depressionen eller utreda en diagnos.

Att vara mamma till ett barn som mår så dåligt att hen inte vill leva är en obeskrivlig stress som vänder upp och ned på hela världen. Du som hamnar i den situationen, tveka inte att söka hjälp, för hjälp finns att få. Människorna som arbetar inom psykiatrin är fantastiska och har en förunderlig förmåga att nå fram till patienterna oavsett hur dåligt de mår.

Jag började tidigt jämföra min kropp med andras. Gick på gympa och kände stor press. Började väga mig hela tiden och åt mindre och mindre. Blev magsjuk och kom på att jag kunde fortsätta att kräkas efter att jag blev frisk, som ett sätt att kontrollera livet.

Mina skolkamrater reagerade när de såg hur jag minskade i vikt, de pratade med skolsköterskan som såg till att jag hamnade hos ätstörningsenheten. Där träffade jag en kvinna som skulle komma att bli livsviktig för mig. Hon gav mig tid, tålamod och tillät mig att vara den jag är, samtidigt var hon tydlig med att det är viktigt att kunna äta. Hon stod alltid på min sida, fanns med på samtalen med skolan och på sjukhuset när jag blev inlagd för matvägran.

Efter fem års behandling är jag utskriven och friskförklarad från ätstörningarna. Men jag äter antidepressiv och ångestdämpande medicin och ska bli utredd för eventuell bipolär sjukdom inom psykiatrin för unga vuxna. Det går upp och ned men nu ser jag äntligen en framtid.

Jag har förstått att jag bara kan bli frisk för min egen skull och nu ser jag igenom alla manipulerade bilder på sociala medier, som visar kroppar som inte finns i verkligheten. Jag har insett allt jag har att leva för – partnern, vännerna, kaninen och min sång och musik. Dessutom vill jag bli mamma och för att kunna bli gravid och föda ett barn behöver jag vara frisk och stark.